Rapport från Veteran EM i Portugal

När sensommaren närmar sig då är det varje år dags för antingen EM eller VM för Veteraner. Mitt första veteran-EM gjorde jag i Hillerød tvärs över sundet 1995. Då spelade jag i +45-klassen. Den som är haj på matte kan snabbt räkna ut att när jag nu åkte ner till Caldas da Rainha i Portugal så spelde jag i +65-klassen.

Det finns nog ingen badmintontävling med fler deltagare än Veteran-EM och veteran-VM. Mer än 800 deltagare från 31 länder deltog. Förra året deltog 924 spelare från 40 länder i VM i Ankara i Turkiet. Detta var mitt åttonde veteran-EM! Det är kanske inte så konstigt då att tävlingen varar en hel vecka.

I år var vi fyra i mitt resesällskap. Syrran Lisbeth spelar i +70-klassen, den äldsta klassen. Sen följde också Bosse med och så kusin Rose-Marie, som aldrig tidigare sett en enda badmintonmatch. Precis som vid alla tävlingar så lär man känna massor av trevliga människor. Det speciella med EM och VM är ju förstås att man lär känna spelare från andra länder och det blir ett kärt återseende varje år. Fast även de svenska spelarna träffar jag nästan enbart vid mästerskap. Om ni bara visste vilket härligt veterangäng Sverige har. Där finns det massor av jäklar-anamma och glada skratt.

Entré i tävlingen gjorde jag på måndag förmiddag med damdubbel där jag spelade i +60-klaasen eftersom jag spelade ihop med Jessy Havelaar från Holland. Vi vann första ganska klart efter en period där jag servade som i en dröm – tror vi tog tio poäng i rad varav flera servess på min serve.

Andra tappade vi och sen blev det ett rafflande tredje set. Förarglig förlust i tredje med 23-25. Kanske en liten tröst att engelskorna som vi mötte sen gick till semifinal, där de föll lika tight, 19-21 i tredje.

Mina inledande två singlar gick som på räls. Först mötte jag en engelska och sen en spanjorska, fast från Tyskland, med ett rätt häftigt humör. Hon gillade inte mina droppar och svor – på tyska – så det osade när hon inte hann fram. Jag kan också en hel del svordomar på tyska, så jag hade lite svårt att hålla smilbanden i styr när hon vräkte av sig som värst. I semifinalen visste jag att det skulle bli tufft motstånd, då jag ställdes mot regerande världsmästaren Jette Nielsen från Danmark. I början av matchen hade jag svårt att hålla bollen innanför linjerna och kom under med 1-6 direkt. Sen var det jämnt spel hela vägen, och jag tappade första med 16-21 – de där irriterande missarna i början.

Andra set var superjämnt och kunde gått hur som helst. Nu blev det förlust med 25-27. Det spelar ingen roll hur många tävlingar jag spelat genom åren – jag får gelé i både armar och ben varenda gång jag spelar match! Det kändes som om de var jag som gjorde de flesta poängen, både de jag slog ut och de som hamnade på banan. Roligt att Jette sen gjorde en bra match i finalen mot den duktiga ryskan.

Anders Persson, också från LUGI, gjorde imponerade dubbelmatcher i +50 med tidigare LUGI-spelaren Nils Carlsson. De vann först mot ett hemmapar från Portugal, sedan slog de ett semiseedat rysk/norsk par i en riktigt välspelad och jämn match, 28-26 i första. Även i kvartsfinalen mot det

seedade engelska paret spelade de klokt och bra, så det var nog orken som tröt i tredje. Anders var rörd till tårar över hur bra det gick. Han hade inte räknat med spel på fredagen så den planerade cykelturen med Bosse i de vackra portugisiska omgivningarna fick ställas in.

Systrarnas inbördes medaljliga vann Lisbeth den här gången med silver i mixed +70 tillsammans med norrmannen Knut Liland. Fantastiskt roligt!

Nästa år tänkte jag fira 20-årsjubileum i veterantävlingar med VM i Helsingborg!

Lotten